Mycket går fel men det allra viktigaste funkar
Den efterlängtade andra och sista delen av Netflix "Ronja Rövardotter" är här och den sätter punkt för en på många sätt storartad satsning som är precis vad alla äventyrslystna barn förtjänar. Innehållet gör dessvärre inte den fina inramningen rättvisa helt och hållet.
-
- Regi:
- Pontus Klänge
-
- Manus:
- Hans Rosenfeldt
-
- I rollerna:
- Christopher Wagelin, Kerstin Linden, Johan Ulveson, Sverrir Gudnason m.fl.
Nu kommer de avslutande sex avsnitten av Ronja Rövardotter-serien på Netflix. Efter den första delen som släpptes i våras fokuserade varje recension och analys av naturliga skäl på att jämföra nysatsningen med Tage Danielssons adaption av Astrid Lindgrens verk. Denna gången vet vi ungefär vad vi får och kan tacksamt lägga jämförelserna åt sidan och bedöma innehållet för hur det klarar sig att stå på egna ben.
Låt oss börja med det som är bra, för det är trots allt det som är roligast att lyfta fram och, i det här fallet, viktigast.
En ambition som barnen förtjänar
Häromveckan recenserade jag den senaste LasseMajas Detektivbyrå-filmen och ojade mig en hel del över att filmen flirtade väl skamlöst med den vuxna publiken, på barnens bekostnad. Ronja Rövardotter, likt LasseMajas Detektivbyrå, är en berättelse där två barn spelar en avgörande roll i de vuxnas liv. De är båda berättelser där barnen tillåts ha genuin betydelse i världen. Men där LasseMaja tramsade bort mycket av vad som gör berättelsen så fin, så gör Ronja Rövardotter allting respektfullt.
Serien gör det allra viktigaste helt rätt – och det är att ta sin yngre publik och sina yngre karaktärer på fullaste allvar. Den vågar vara läskig, den vågar visa skörhet, den vågar visa mod och den vågar låta barnen uppleva livets utmaningar utan att underminera det hela med skämt och ironi riktade till de vuxna.
"Ronja Rövardotter" är en serie med hjärtat på rätt plats och det förstärks av ambitionen bakom produktionen. Inramningen av detta äventyr är på gränsen till fläckfritt med ett slående vackert foto samt scenografi, rekvisita och specialeffekter av hög rang. Det känns påkostat och är precis vad alla äventyrslystna barn därute förtjänar att få se.
Det var Viaplay som sjösatte detta projekt, och kanske var det lite för ambitiöst för deras eget bästa, vilket i slutändan ledde till att det nu är Netflix som får all uppmärksamhet. Även om Viaplay tog en alldeles för stor, magont-stor, tugga av kakan i skapandet av Ronja Rövardotter tycker jag att de ska bära smärtan av den med ett leende, för oavsett ledde det till att något mycket betydelsefullt fick se dagens ljus.
Smärtsamt mycket potential som går om intet
Nu till de lite tråkigare bitarna. De stora penseldragen fungerar alldeles utmärkt – Ronja och Birks vänskap och äventyr fungerar väl som seriens själ och handlingen slutar på en tillfredsställande plats, men det mesta som leder till de slutgiltiga eftertexterna är minst sagt frustrerande.
Till att börja med är Ronja Rövardotter alldeles för lång. Handlingen motiverar inte tolv stycken 45-minutersavsnitt och det blir väl påtagligt i seriens andra del. Visst, en del av mig kan uppskatta att den yngre publiken får öva upp tålamodet, men när nästan varje scenombyte följs upp av inte bara en behagande naturbild utan ett montage av dem, och när var och varannan scen mynnar ut i munter flöjt- eller klagande fiolmusik, och när karaktärer i så många scener äter, klär på sig, vandrar, sitter och funderar, eller bara gör ingenting, känns det endast som ett mjölkande av speltiden.
Serien har ett uppenbart tempoproblem och hade blivit avsevärt mycket bättre om den hade tightats till och fått vara en miniserie på omkring åtta avsnitt. Problemet förstärks ytterligare av att flera spår rinner ut i sanden. Vildvittrorna byggs exempelvis upp som något mer betydelsefullt i denna serien men får aldrig fylla någon egentlig funktion, och detsamma gäller karaktären Tjegge (Lancelot Ncube) som helt hamnar i skymundan.
Andra spår tappar fokus. I inledningen av del två får Cappa (Vera Vitali) och Smavis (Agnes Rase) kniven mot strupen i deras uppdrag att stoppa rövarna, bara för att sedan försvinna helt i nästan två avsnitt. Vad hände där? Många sekvenser saknar också konflikt och när den väl finns där löser den sig alltför ofta av att någon bara ändra åsikt, helt utan någon orsak och verkan eller vändningar.
Resan känns därför alldeles för impotent med tanke på hur mycket sprängkraft som vilar under ytan. I princip ingenting dras till sin spets.
Mattis bräckliga manlighet
Just det, vi måste bara snabbt nämna Mattis bräckliga manlighet också. Den gör sig påmind varje gång Christopher Wagelins karaktär inte får precis som han vill. Det är en egenskap som gör karaktären intressant, men i just det utdragna formatet blir även det väl tjatigt. Mattis går runt och tjurar utan att fatta några beslut i större delen av säsongen, han är vid ett tillfälle på gränsen till att ta till våld mot Lovis (Krista Kosonen), han förkastar sitt barn, han vänder sig mot sina egna utan bevis och Borka (Sverrir Gudnason) är den storsinte av dem i varje litet ögonblick. Det hela gör att Lovis får en roll som känns otroligt mossig och orättvis och ibland känns det som om allt handlar om hur dålig förälder, make och vän Mattis är.
Jag tror jag hade behövt 5 000 ord för att fullt ut analysera karaktären Mattis (dialogen till exempel, vid ett tillfälle tror jag bestämt han sa att han skulle "knäppa" alla Borkasvin), men jag har redan gjort det här alldeles för utdraget.
I slutändan är det väldigt, väldigt mycket som känns stolpe ut i "Ronja Rövardotter", vilket är extra frustrerande med tanke på inramningen och att hjärtat finns där. Det allra viktigaste sitter dock som sagt där det ska och denna andra del är i allra högsta grad sevärd. Men för min del blir det inte mer än ett godkänt betyg.
"Ronja Rövardotter" del 2 finns nu att streama på Netflix.